Om särskrivningar
Frågan om särskrivningarnas ökning intresserar många och Maria Ibs¨Śn har låtit oss publicera denna betraktelse av fenomenet.
Särskrivning i svenskan. Ett försök till överblick
Ett ofta citerat skräckexempel på hur fel det kan bli om särskrivningarna tillåts blomma är meningen nedan:
En brun hårig flicka stod vid en bar disk och pratade med en sjuk gymnast.
Visst kan man skratta åt den, och tycka att det av sammanhanget framgår vad som egentligen menas. Men hur ska man då reagera när man på en restaurang möter en skylt med den käcka uppmaningen
Rök fritt!
För att få reda på hur man inom språkvården ställer sig till fenomenet har jag gått igenom tidskriften Språkvårds samtliga artiklar som de finns listade på Svenska Språknämndens hemsida. Jag har också gått igenom 1990-talets utgåvor av Språk i Norden och Språk och stil/Nusvenska studier från 1985 och framåt.
För att sedan se litet av hur verkligheten ser ut vände jag mig till Translator Teknikinformations utmärkta nätpublikation Avigsidan. Där samlas allehanda tokigheter ihop av en uppmärksam och språkintresserad allmänhet, och bland annat finns en avdelning för särskrivningar. Med detta i ryggen ska jag nedan fundera litet kring fenomenet.
Är särskrivningar något nytt i svenskan?
Problemet kan kännas ganska nytt, men redan i början på
seklet kallade en språkman vid namn Nils Linder särskrivningarna
för ett gissel, med exempel som grov smed.
Den första artikeln i ämnet som jag kan hitta är från Språkvård nr 2-86, skriven av Britta Eklund. Men problemet är med all säkerhet äldre än så, så hänvisar Eklund t ex till uppsatser från 1972 och 1984. Säkert har problemet diskuterats i andra forum än de jag undersökt. Vad som verkar vara helt klart är att ovanan sprider sig.
De tidigaste undersökningar jag sett tar upp problemet ur undervisningssynpunkt. Man har studerat uppsatser, intervjuat lärare och diskuterat hur undervisningen skulle kunna hejda utvecklingen. Kanske såg språkvården från början problemet som främst hörande till skolåren? En god gissning är väl att det är dessa skolelever som nu sitter och särskriver, främst i reklamen, och att problemet därmed blivit mer allmängiltigt. Fast Britta Eklund efterlyser redan 1986 åtgärder från lärare och språkvård.
Hur vanliga är de?
De undersökningar som redovisas i Språkvård är
för få för att ge något entydigt svar på frågan.
Hur vanligt det är med särskrivningar beror med all säkerhet
på var man letar. Britta Eklund introducerar i sin artikel (se ovan)
begreppen horisontell och vertikal särskrivning. Horisontell särskrivning
är när orden följer på varandra på samma rad:
Gratinerad get ost sallad 49:-. Vertikal särskrivning förekommer
främst på skyltar och förpackningar:
Rak apparat
Strö socker
Överhuvudtaget verkar reklamen vara det främsta hemmet för särskrivningarna. Annonser skapade av proffs verkar dock klara sig bättre än t ex skyltar och restaurangmatsedlar. Anja Porseby (Språkvård 3-96) redovisar en undersökning av 1 694 annonser i olika tidningar (VeckoRevyn, DN, Vi m.fl.) där hon hittat tio särskrivningar. Jag har gått igenom ett mindre material med sammanlagt 255 annonser i tre tidningar (Internetworld, amelia och tidningen Västerort), och funnit fyra exempel på särskrivningar. Förmodligen skulle antalet bli mångdubbelt större om man tog med radannonser, men det får bli en annan undersökning.
Varifrån kommer de?
Fenomenet med särskrivningar i svenskan skylls traditionellt
på några olika 'bovar'. En av dessa är svenskundervisningen
i småskolan, där barnen får lära sig att skriva
sammansatta ord med bindestreck, för att tydligt se hur orden är
uppbyggda. När sen bindestrecket tas bort blir mellanrummet kvar.
Den 'nya' handstilen anses också spöka i sammanhanget, då
sammanbindningen av bokstäverna är mycket svagare än i
den traditionella välskrivningen, och att en naturlig paus ofta uppstår
efter t ex s och r. När man skriver för hand kan även prickarna
över å, ä och ö stoppa upp skrivandet, och orsaka
ett hack i ordet. Nu skriver de flesta väl mest på ordbehandlare,
men många av de undersökningar som redovisas avser elevuppsatser,
och de är skrivna för hand. Man kan tänka sig att om någon
börjat skriva en lucka i ett ord för hand så följer
luckan med även till ordbehandlaren.
Påverkan från engelskan ses som en annan orsak, och i samma andetag brukar man nämna reklamspråket, som ju lånat många av sina drag från engelskan. I reklamen verkar särskrivningar ofta hänga samman med ett felaktigt bruk av versaler, av typen Vit Bak Sirap. Särskilt vanligt verkar användandet av stora bokstäver i kombination med särskrivna ord vara i annonser och på skyltar där man inte nog högt kan skrika ut hur Extra Super Billigt man säljer sina varor.
Personligen tror jag att denna vanvördnad för det lilla strecket har att göra med någon sorts övergeneralisering av att bindestreck inte behövs. Om man förlänger resonemanget ovan om läroböckernas bindestreck i sammansatta ord verkar ju regeln vara den att bindestreck inte behöver användas, eftersom ord som man först fått lära sig med bindestreck senare visar sig sakna desamma. Och eftersom många sammansatta ord i engelskan ju skrivs med bindestreck borde man helt sonika kunna strunta i dem i den svenska (direkt)översättningen. Det lustiga är att inte många skulle komma på att utelämna bindestrecken vid radsluten i löpande text.
Påpekas bör att det även i engelskan är skillnad mellan till exempel blackbird och black bird, och att man inte heller där kan särskriva hur som helst. Men inte heller engelsmännen är konsekventa.
Redaktören för lärar-PM, Gunnar Hellström, talar i en artikel från 1998 om särskrivningar, och att vi kanske måste vänja oss vid dem. Någon risk för att de som särskriver även uttalar orden isär finns inte, menar han. Personligen tror jag knappast att det är uttalet man bör oroa sig för, utan snarare att texten som sådan blir svårbegriplig eller otydlig för en läsare.
En annan och – som det verkar – inte särskilt uppmärksammad påverkan i reklamens värld är det grafiska medvetandet. Man vill inte bara förmedla ett budskap, det ska vara snyggt också. Helt visst är att en snygg och prydlig annons eller skylt är lättare att läsa och gör en mer välvilligt inställd till produkten. Men att offra tydligheten för prydligheten gör inte att läsningen underlättas.
I materialet nämns också som en tänkbar orsak till det ökande särskrivandet att vi läser för litet litteratur, och helt enkelt saknar 'känslan' för hur det ska se ut.
Mest troligt är väl att alla dessa faktorer samverkar, kanske ibland tillsammans med slarv och ren okunskap.
Hur ställer sig språkvården till fenomenet?
I Språkvård förekommer en del insändare på
temat särskrivning. De hamnar under rubriker som "Skamvrån"
eller "Mera dumt". I nummer 4-87 påpekar redaktionen att
särskrivningar inte är någon struntsak. WDen här
ovanan kan ses som ett tecken på att det inte skulle spela någon
roll hur språklig information utformas, det enda som är viktigt
är 'bilden.'"
Svenska skrivregler (som ju också ges ut av Svenska Språknämnden) är om möjligt ännu tydligare. Där fastslår man att bindestreck skall sättas ut vid avstavningar. Man påpekar också att bindestreck ibland utelämnas på t ex förpackningar med motiveringen att det är "fultĄ".Detta är emellertid en ovidkommande åsikt. Bindestrecket fyller en funktion och skall därför sättas ut. Att utelämna det kan leda till missförstånd eller svårigheter att tolka ett uttryck."
Alla som behandlat ämnet i de artiklar jag läst är rörande eniga om att särskrivningar är ett otyg och bör bekämpas. Hur det ska gå till har dock ingen något svar på. Jag har sökt i några läroböcker i svenskans struktur och grammatik, men ingen av dem andas ett ord om problemet med särskrivningar. Kanske det vore motiverat att ta upp särskrivningar när man behandlar sammansättningar?
Slutord. Vad kan vi göra åt dem?
Särskrivningar i svenskan är ett tacksamt ämne att
behandla. Förekomsten irriterar många, och ingenstans möter
man något motstånd om man vill ha bort dem. Men frågan
hur man kommer tillrätta med särskrivningar är fortfarande
öppen. Att diskutera problemet öppet och livligt är en
väg att gå. Viktigt är då att alla får vara
med i debatten, även "syndarna"."Lärarna"har
också ett ansvar att göra sina elever uppmärksamma på
sammansatta och särskrivna ord. Det borde vara en ganska tacksam
uppgift att kunna säga att detta är språkligt fel, och
peka på hur det ska vara, som omväxling till alla "både-och"
inom språket.
Maria Ibsén, språkkonsult
Gå med i Avigmasterns mailinglista
Gillar du Avigsidan? Tipsa en vän!
Har du fler exempel? Skicka dem
till Avigsidan
